Mötet med min andliga guide öppnade för kärleken

I en tid när allt var upp och ner började jag söka efter meningen med allt. Jag har alltid varit en sökare. Men i början av 2000-talet snurrade livet för fort, och i dess mitt stod jag och kände mig allt mer förtvivlad. Något behövde förändras. På djupet. Som alltid när jag sökt svar så läste jag. Och läste. Om nära-döden-upplevelser. Om reinkarnation och tidigare liv. Om mediumskap och möte med änglar, guider och kraftdjur. Om tarotkort och andra metoder att Få Svar.

Nästa steg var att testa allt på riktigt. Jag gick kurser, besökte medium och alternativmässor. Jag testade meditation, yoga och tidigare-liv-regression. Varje gång hoppades jag att någon annan skulle ge mig lösningen på mina livsproblem. Men icke. När jag till slut insåg att bara jag kunde förändra mitt eget liv började det äntligen hända saker. Någonstans på vägen började jag lyssna inåt. På min egen röst. På Själens röst.

Plötsligt kände jag energier på ett nytt sätt, och jag vågade tro att jag också kunde känna in saker. Mina guider och änglar måste ha jublat när jag äntligen efter alla år började ”höra” dem.

När man börjar resan inåt får det konsekvenser. I mitt fall bröt jag upp från ett långt äktenskap där jag inte varit lycklig på ganska länge. Det hade många faser och fasor att lämna tryggheten och kontrollen, men ändå kändes det helt rätt. Och längtan efter en ny, bättre relation med villkorslös kärlek fanns såklart med i mixen. Men jag lovade mig själv att aldrig någonsin mer acceptera en relation där jag inte kände mig helt och fullt älskad för den jag ÄR. Om jag ska vara ärlig gjorde jag en lång lista med ”krav” på en eventuell ny kärlek. Om det inte uppfylldes skulle jag minsann hellre vara singel!

Ja, hjälp. Den listan var inte kort. Men jag kände ändå hopp om att hitta kärleken. Även om jag samtidigt var rädd att ”satsa på fel häst” och riskera att misslyckas igen. Det var nu jag insåg att mina nya vänner utan kropp kanske kunde hjälpa mig. En barnfri helg tog jag mod till mig och bad om ett ”möte” med min guide i en meditation. I gränsen mellan fullständig vakenhet och total avslappning såg jag en underbar figur i vit klädnad. Han hade någon slags huva på sig så jag uppfattade inte ansiktet, men jag kände hans underbara energi. Rummet var fyllt av harmoni och kärlek. Och jag med. Vi samtalade om Livet en stund. Till slut vågade jag fråga om kärleken. ”Hur ska jag veta vem som är rätt för mig?” ”Tänk om min rädsla för att bli sårad igen gör att jag inte känner igen min själsfrände?” Min underbara guide svarade inte, men höll om mig som bara en guide kan. Han strök mig sakta över ryggen som för att trösta. Spåret av hans energi formade ett stort T på min rygg. I det ögonblicket insåg jag att jag inte skulle få några klara svar. T:et stod för tillit. Det enda jag kunde göra var att lita på Livet och min magkänsla. Det skulle bli bra.

Det gick en tid. Så en dag fick jag kontakt med en man som verkade för bra för att vara sann. Vi började våra samtal på nätet. Min misstänksamma sida bara väntade på att han skulle visa sitt verkliga jag och ramla ner från piedestalen. Men det hände inte. Efter några veckors ”nätprat” bestämde vi oss för att träffas. Rädd och nervös som en blyg ungmö tog jag emot honom en eftermiddag i mars. Han var lika nervös som mig. Vi tog en promenad. Sen släppte nervositeten och allt kändes mer och mer rätt. Men rädslan lurade fortfarande i hjärtat. Efter många timmar stod vi i min hall och skulle säga ”Hej då”. Då gav han mig den första kramen.

Jag önskar jag kunde förmedla känslan jag fick när han strök mig sakta över ryggen i form av ett stort T – exakt på samma sätt som min guide hade gjort!

Alla tvivel släppte i den stunden. Patric var Mannen. Min själsfrände. Han har fortfarande inte ramlat ner från piedestalen. Och nu har vi varit tillsamman i mer än elva år.

När vi varit tillsammans något år hittade jag min ”kravlista”. Skrattande läste vi igenom den och konstaterade att jag beskrivit Patric perfekt när jag skrev den. Livet är fantastiskt.

Alla har vi olika syften, historier och erfarenheter. Jag hoppas min berättelse kan ge hopp om att Kärleken finns för alla som vågar ta emot den. Även om den kan se väldigt olika ut.

Allt detta är skrivet i stor tacksamhet och kärlek till alla våra hjälpare, med och utan kropp <3

Kram Regine

Patric å ja

Kreativitet är en harmoni-magnet

Vi behöver alla vara kreativa på något sätt för att må bra. Det tror i alla fall jag.

En av mina passioner är att baka. Det viktigaste är själva skapandet. Att låta kreativiteten flöda samtidigt som man släpper krav och prestige. Resultatet blir som det blir. Ibland blir det vackert, ibland katastrof – men oftast gott. Att baka är lite som att älska – kärleksfullt, kreativt, nyskapande och med mycket handpåläggning.  Kanske inte så konstigt att jag bakar hela tiden? 😉

Bakningen fungerar som en slags ”harmoni-magnet” för mig. I samma ögonblick som jag tar fram bakgrejerna blir jag lugn. En skön stund närmar sig. Jag släpper tankarna på allt utom det jag håller på med. Fylld av fokusering och harmoni ser jag hur ingredienserna formas och utvecklas till något helt annat än de var från början. Det är faktiskt en gåta hur en kladdig blek klump kan förvandlas till ett gyllengult frasigt underverk.

Löjtnantshjärta

Man kan inte skynda på goda bakverk. De måste få växa och utvecklas i sin egen takt, annars blir det pannkaka av alltihop. Därför kan jag för en gångs skull släppa kontrollen när jag bakar. Och låta resan/processen ta den tid den behöver. Det är som en annorlunda form av meditation. Tiden flyger iväg och kreativiteten sprudlar. Jag är lycklig.

Jag tror att vi alla har våra unika sätt att balansera oss när oro, frustration eller stress hotar att svälja oss hela. Det finns säkert lika många metoder som det finns människor.

Vad är ditt bästa sätt att hitta lugn i vardagen?

Önskar er alla en härlig lördag med lugn och harmoni. Och kom ihåg att njuta ordentligt av Livet utan dåligt samvete <3

 

Det är svårt att inte se rött

Den röda färgen sticker ut, kräver uppmärksamhet. Det är väl därför vi använder den flitigt på de mest skiftande sätt – allt från stoppljus till kärleksförklaringar.
röda läppar
Ibland är den röda färgen förförisk. Kommer ni ihåg Jessica Rabbit? En kvinna med rödmålade läppar och naglar i ett rött fodral. Är inte det sinnebilden för en klassisk förförerska?
röda hjärtan
Samtidigt är bilden av ett rött hjärta en helt annan sak. Liksom den röda rosen är den ett sätt att uttrycka sin kärlek, att visa sig sårbar och öppen.

rött ljusIbland uttrycker färgen fara på olika sätt. Ett rött ljus är en tydlig signal att vi ska stanna upp, vara uppmärksamma  och beredda på Något.

Och andra gånger använder vi uttrycket ”att se rött” som en beskrivning av ilska.

För att ytterligare komplicera saken är rött bas-chakrats färg. En färg att använda för att känna sig centrerad och närvarande i samklang med Moder Jord.Baaschakra

Ja hjälp, här har vi lite att rodda i! Inte kan väl en och samma färg uttrycka allt detta och lite till? Eller? Vilken huvudsaklig energi förmedlar den röda färgen egentligen?

Som alltid kan jag bara beskriva min egen upplevelse. Du måste undersöka saken själv för att veta exakt hur rött påverkar dig. Och tänk på att det finns enormt många nyanser av rött. Den jag talar om här är den vanliga klarröda färgen.

Alltså. Den röda energin är en stadigt pulserande glöd. Som blodet i vår kropp. Den kan lugna bäreller hetsa upp oss beroende på hur vi närmar oss den. Men den går inte att gömma eller glömma. Den kräver att synas. Tänk bara på en fruktsallad. Den är fylld av olika färger (oftast) men det är de röda bären vi ser först.

Så rött utmanar oss att våga synas och ”pulsera” i takt med oss själva och Livet. Att inte gömma oss bakom rädslor och förminskande tankar. Den hjälper oss att hitta beslutsamhet och mod. Att hellre leva till fullo och riskera att misslyckas än smyga fram som en rädd mus. Låt den röda färgens stadiga puls väcka din inre tjur när det behövs, men även hjälpa dig att med sitt stadiga flöde hitta lugn och centrering/jordning när det behövs.

Wow! Vilken färg va?

Jag har alltid varit försiktig med den röda färgen. Nu förstår jag att det handlat om rädslan att synas och bli kraftfull i mig själv. Det är hög tid att bli kompis med den röda energin, Livets puls.

 

Ta hand om er och bada i härliga färgregn så ofta ni kan!

rött regn

 

fullmåne

Härlig fullmåneträff i goda vädurars lag

I drygt ett år har jag och några vänner träffats vid varje ny -och fullmåne. Så även igår kväll. Det var lite kyligt, men vi hade förmånen att sitta på en inglasad balkong. Vi var fem våningar upp med månen mitt i synfältet.

Fullmånen i Väduren var magisk i den stjärnklara kvällen. Dimmorna svepte in marken i en trolsk filt. Det var nästan så att vi anade älvorna dansa 🙂

Tiden går väldigt fort dessa magiska kvällar. Vi brukar börja med att andas och ”hitta hem” till oss själva. Sedan ber vi månens energi om hjälp att belysa det vi behöver förstå/jobba med för att komma vidare och må bättre. När vi uttrycker det vi behöver tillsammans i månens sken blir allt så tydligt. Vi brukar även ta hjälp av änglakort för att ytterligare förstå det som behöver komma upp till ytan.

Månens placering visar vilka livsområden som behöver belysas från ett vädurenkänslomässigt perspektiv. Ibland är påverkan extra stark. Igår var Vädurens energi påtaglig. Det var inte bara månen som simmade i dess energi, även mina två vänner är Vädurar. Så jag var omgiven av eldens och pionjärens kämpaglöd. Det behövde jag. Och inte bara jag. Tydligen behöver även vädurar ibland extra vädursenergi. Vi hade alla samma känsla – att det är dags att våga synas mer och gå framåt utan rädsla. Väduren hjälper oss att våga bryta ny mark och strida för det som är rätt. Att våga inta tätposition i våra egna liv helt enkelt.

Gårdagens träff gav mig ny energi och kraft att ta vara på mina förmågor och kunskaper så att de inte blir stillastående som en gammal vattenpöl. Stillastående vatten dör. Och luktar illa. Det vill vi inte ha 🙂

Ha en underbar fredag och njut av att vara just DU just NU!Fullmånen

 

Sharing

Riktiga möten

Vår tid präglas av många snabba intryck och korta möten. Allt ska vara så effektivt som möjligt. Så att vi sparar tid.

Jag handlar med scanner, umgås via sociala medier och klickar på webben när jag behöver information. Effektivt. Snabbt. Och ganska utmattande om jag ska vara ärlig. För ju snabbare allt går omkring desto mer skyndar jag mig. Som om jag har bråttom att spara så mycket tid som möjligt. Eller hur är det galet att stressa för att spara tid?

Dessutom har tidspressen rationaliserat bort något väldigt viktigt. Riktiga möten. IRL som det heter på vårt nya dataspråk. Tänk att vi faktiskt har ett uttryck för att träffas ”In Real Life”. För fyrtio år sedan visste de inte ens att man kunde träffas på något annat sätt. Och nu behöver vi inte ens möta folk när vi ska handla. Beställ online och få varan hemkörd.

Saknar inte ni också riktiga möten? Utan stress eller färdiga planer. Att bara kunna stöta ihop med någon och ta en fika på stan. Eller vad som helst. Vi har alla så bråttom till än det ena och än det andra. Vi planerar dagarna för att få ihop allt som ska göras. Även om vi längtar efter att träffa varandra är det svårt att få ihop tiden. Kalendern är full flera veckor framåt. Eller månader.

Jag tror att vi människor behöver mötas för att må bra. Ett leende av kassörskan i matbutiken kan lysa upp en hel dag för den som är ensam. Äkta möten är helande.

Det är dags att ta vara på varandra. Ge tid till det som är viktigt i Livet. Skapa plats för riktiga möten och djupa samtal och hjärtliga skratt.

Tack alla ni underbara själar som finns i mitt liv! Tack alla ni som är på väg. Och ni som lämnat.

Ett liv utan andra är som ett bad utan vatten.

Ta hand om varandra! Kram

vänskap

 

 

 

 

växa i motgång

Paradoxernas rike – frågorna blir fler och fler

En vacker blomma som kan växa i karg grusfylld jord får symbolisera dagens inlägg om paradoxer. Frustrerande, irriterande och lärorika paradoxer. Snubbeltrådarna i livet som ger oss uppskrapade knän. Men som också kan lära oss överlevnad. Motstånd som hjälper oss att flyga.

I dagarna har det varit höstdagjämning. Just i balansen mellan sommar och vinter får jag själv ofta en obalans. Hösten påminner mig om alltings förgänglighet. Och samtidigt uppskattar jag vilan den för med sig. Och friskheten. Hög, klar luft är som balsam för själen likt ett uppfriskande kallbad. Så jag hamnar i ett slags ”melankoliskt viloläge” samtidigt som jag längtar efter nya friska vindar.

Plötsligt blir jag medveten om allt jag inte gjort under sommaren. Resan som inte blev av. Dagarna i naturen som blev för få. Maten som blev för onyttig och promenaderna som blev för korta. Bären som inte blev plockade. Och semestern som blev allt annat än kreativ.

Jag vet att det är fruktansvärt onödigt att ångra sig. Leder ingenstans. Men vad hjälper det när jag ändå sitter här och ångrar mig? Vilken paradox 😉

Ibland hamnar jag i paradoxernas ekorrhjul. När jag snurrar runt mig själv flera varv fast jag verkligen försöker gå stadigt framåt i min egen kraft. Ju mer jag kämpar desto mer trasslar jag in mig. Den enda vägen ur eländet är att släppa kontrollen. ”Let go and let God.” Det vet jag. Ändå kämpar jag tills jag är så utmattad att jag inte har något val. Och när jag slappnar av släpper spärrarna och paradoxhjulet smälter bort. Då skrattar jag generat åt mig själv. Jag vet det ju så väl och ändå gör jag samma onödiga kontrolldans varje gång. När ska jag lära mig att ha tillit till Livets process?

Jag hade sen semester i år. Mest för att jag hade planerat att läsa in min första roman ”Cool och enastående” till ljudbok. Då behöver det vara lugnt och tyst omkring. Helst utan andra högljudda semesterfirare i faggorna. Så jag skred till verket redan dagen efter min sista jobbardag. Lycklig. Förväntansfull. Kreativiteten bubblade som champagne i kroppen. Jag la mig redan för kl 22 på lördagen för att komma upp tidigt till min älskade ljudbok nästa dag. Klockan hann inte väcka mig. Jag var redo. Efter frukosten åkte jag till mig egenhändigt ombonade studio (mammas och pappas stuga vid sjön var perfekt). När jag kom hem efteråt kändes det underbart. Två veckor av denna underbara tillvaro väntade.

Senare på dagen ringde chefen, som också är min lillebror. Kris och katastrof. Fanns ingen annan lösning. Kunde jag tänka mig att dra på semestern lite? Bara en vecka?

Mitt lyckorus seglade från hjärtat ner i skosulorna likt ett visset höstlöv. Jag visste att det inte fanns någon annan som kunde jobba. Även om jag sa nej så skulle mitt dåliga samvete förstöra ledigheten. Så jag ställde upp. Min bror var så tacksam. Visst gick det bra att jobba den där extra veckan. Men när det var dags för semester nästa gång kunde jag inte hitta samma härliga känsla. Ögonblicket var liksom förbi. Jag åkte till studion, men inget funkade. Jag fick läsa om meningarna så många gånger att jag blev hes efter en enda sida.

Men skam den som ger sig, tänkte jag. Nästa dag kämpade jag igen. Så kom kvällen. Och den värsta förkylningen jag haft sedan jag blev vuxen tog mig med storm. Det enda som kunde stoppa mig att läsa in min bok var rösten. Heshet, täppt näsa och hosta satte stopp för mitt semesterprojekt. Nu sitter jag här – min sista lediga dag – och har precis fått tillbaks rösten. Snacka om paradox.

Hur ska man förhålla sig till Livets paradoxer? Att kämpa emot verkar helt meningslöst. Det som sker verkar ske även om jag har andra förväntningar och försöker kontrollera skeendet. Men ändå… Visst måste vi få ha visioner? Intentioner. Och förväntningar? Är det ens möjligt att inte ha det? Men kanske ligger hemligheten i att inte hugga sina visioner och förväntningar i sten. Kanske måste vi vara flexibla och även kunna följa med i Livets flöde? Kanske vill paradoxerna lära oss att acceptera det vi inte kan förändra? Och göra det vi kan medan vi håller fast vid vår inre kärna och vår tillit, trots oväntade motgångar och utmaningar?

Jag har inga svar. Bara fler och fler frågor. Och kanske är det just där vi alla kan mötas? I en ödmjuk diskussion om frågorna? Som Klas Hallberg skriver i sin bok ”Hedra mysteriet”:

”Låt oss förenas i frågorna – snarare än bråka om svaren.”

Klokt, eller hur?

glaskula

 

 

hoppa

Att släppa taget om tryggheten

Ibland står man still. Det kan vara vilsamt. Eller frustrerande. Det beror på vad man behöver.

Om frustrationen beror på rädsla att möta sig själv eller se sanningen om något är det så klart bra om man fortsätter vara stilla så att det man ska möta hinner ikapp. En del människor flyr från sig själva hela livet. Det funkar inget vidare.

Men ibland handlar inte frustrationen om att fly. Ibland signalerar att den att något är klart och att det är dags att gå vidare. Om man inte lyssnar blir frustrationen värre och värre. En del försöker tysta den inre rösten och övertyga sig själva om att allt är bra. Inget behöver förändras. Inte alls. Man kan lugnt fortsätta vara stilla där man är. Tyvärr lurar man bara sin hjärna då. Kroppen, själen och känslan fortsätter lyssna på den inre rösten. Resultatet blir att vi lever i en paradox. Det är också ohållbart i längden. Endera blir vi sjuka, eller så stänger vi ner alla våra behov tills vi inte ens själva vet vad vi behöver. Det är som att leva i en glasburk. Man ser och hör allt, men når inte ut till Livet.

I alla fall har det varit så för mig. Vid några tillfällen i mitt liv har jag gjort enorma hopp ut i det okända. Varje gång lurade jag mig själv i åratal innan jag var tvungen att förändra livet för att överleva.

Första gången släppte jag taget om mitt äktenskap. Jag träffade min första man när jag var sjutton år. Vi var tillsammans i 19 år och fick två underbara barn. När vi varit ihop i tio år började jag bli frustrerad. Men tryckte ner tanken på förändring låååånggt ner i det omedvetna. Mina idéer, drömmar och framtidsplaner hängde ju ihop med att vi fortsatte vara en familj. Efter ytterligare några år var jag en hårsmån från att bli utbränd. Men jag vände skutan med hjälp av mindre arbetstid. För just då var det mycket lättare att skylla på jobb-bördan istället för att titta närmare på mitt äktenskap. Jag fortsatte kämpa. Blev tröttare och tröttare, tjockare och tjockare, blekare och blekare. Till slut var jag bara en genomskinlig skugga. Jag visste inte vem jag var eller vad som var fel. Mina känslor var inkapslade och otillgängliga. Jag levde inte, jag bara existerade från stund till stund. Men ju tröttare jag blev, desto mer skrek rösten på insidan. Till slut hörde jag vad den sa. Det var då kampen började på riktigt. För rädslan att förändra var stark. Och rädslan att skada barnen. Det trygga livet skulle i så fall vara borta för alltid. Konsekvenserna kändes nästan oövervinnerliga.

Men man kan inte leva i en lögn hur länge som helst. En dag fick jag bara nog. Överlevnadsinstinkten tog över. ”Vill du verkligen leva så här resten av ditt liv?” Nej!!! Så jag tog det fruktade ”Samtalet”. När beslutet väl var taget blev allt konstigt nog lättare. Absolut inte lätt. Men lättare. Det var kampen innan beslutet som nästan tog kål på mig. Skilsmässan var uppslitande, utmanande och skrämmande. Och befriande. Men hur jobbigt det än var så kände jag mig i alla fall Levande. Glasburken sprack i samma stund som jag tog beslutet.

Nu i efterhand kan jag fundera över varför jag stannade så länge. Men troligtvis var jag inte mogen att ta steget förrän då. Allt blev som det skulle. Idag är jag enormt stolt över mitt mod – och glad att vi alla landat med fötterna stadigt i verkligheten. Barnen har det bra och jag är lycklig med min underbara Patric. Barnens pappa har också hittat kärleken.

Om jag inte vågat hoppa skulle vi alla ha varit bleka, livlösa figurer, fast i en trist och grå vardag utan sann kärlek och värme. Hua!

Anledningen till att jag vill dela med mig av denna historia är en önskan att gjuta mod i oss alla att våga förändra det som inte längre funkar. Det är skrämmande. Det är utmanande. Det kan såra andra. Och det krossar definitivt den invanda tryggheten. Men! Det ger också frihet, sanning och livsglädje.

Så följ magens röst och våga! När du hoppar lovar jag att du kommer känna dig levande – med hjärtat i halsgropen är det svårt att inte göra det 🙂

Låt oss hedra Livet genom att leva det ordentligt. Var hoppfull! 🙂

hoppfulla vänner

Orange, brandgul, apelsinfärgad – kär färg har många namn

Det är så mycket kraft i den orangea färgen. Kreativitet. Skaparkraft. Energi! Det är inte för inte som den är navelchakrats färg. Men även om dess kraft är tydlig tycker jag att den är lite svårfångad. Precis som de olika namnen på färgen skyler den flera olika typer av energi.

Eldens färg lyser upp och värmer, men kan också bränna och skada. För mycket av eldens kraft är förgörande. För lite likaså. Orange är därför en färg som kräver balans och medvetenhet.

brinnande gitarr

När vi behöver en knuff för att sätta igång något kan den här färgen hjälpa oss ur startblocken. Den är kraftfull och kan därför tränga igenom motstånd och skapa flöde. Men använd den klokt så att den inte tar med sig mer än du tänkt dig i sitt flöde – med andra ord kan det berömda barnet hänga med badvattnet ut om man inte är försiktig 🙂

Använd den orangea färgen för att trigga din skaparkraft och kreativitet.ljuslåga

Den kan hjälpa dig att hålla igång lågan medan du jobbar med ett projekt. Den kan också hjälpa till att sätta fart på kärlekens eld. Det är väl därför vi så gärna tänder levande ljus i sovrummet när vi vill komma i stämning för romantik?

Så låt den orangea färgen inspirera dig och fylla dig med energi och livskraft.

Men kom ihåg att undvika den om du behöver varva ner eller stanna upp och vila.

Och som alltid – det här är min tolkning av orange. Kanske stämmer det med din känsla, kanske inte. Om inte, lita på din egen magkänsla. För färgernas språk är personligt och flödande. Det talar till oss på olika sätt 🙂

Ha en underbar och färgsprakande dag!

solnedgång

nightsky

Inte ska väl jag?

Ibland blir ”Jantelagens” effekt på mina tankar lika kristallklar som en stjärnklar natt. Som när jag blir rädd att synas för mycket. Ta för mycket plats. Eller när jag inte tror att jag är tillräckligt bra. För med handen på hjärtat, varför skulle någon vilja höra mer om mig och mina projekt? Vem tror jag att jag är egentligen? Lika bra att krypa under en sten och gömma sig.

Så känns det vissa dagar.

Andra dagar känner jag mig trygg, säker och samlad. Då har jag alla svar. Inget kommer åt mig. Folk får tycka vad de vill om mig och det jag gör. Jantelagen kan dra åt helv…

Men så dyker en ny utmaning upp. Ett mycket personligt bokprojekt är klart. Det är dags att visa upp det. Och Omslagdet funkar inte utan att även visa upp sig själv. Det är då tankarna kommer. Osäkerheten äter upp glädjen och stoltheten. Plötsligt ifrågasätter man både resultatet och sig själv. Önskan att stolt visa upp sin skapelse ersätts av en längtan efter att gömma sig i närmaste garderob. Varför blir det så? Vem har lärt oss att inte våga ta plats och vara stolta över det vi skapar? Kan vi skylla allt på Jantelagen och vår hämmade kultur? Eller finns det andra förklaringar?

Förra veckan träffade jag min härliga ”Må-Bra-grupp”. Vi träffas varje månad för att prata om Livet och stötta varandra i vardagens utmaningar. Efter en stunds samtal kom vi in på ämnet att våga vara framgångsrik. Flera av oss känner ett motstånd att föra fram oss själva och det vi gör. Även om målet och syftet med våra böcker, tjänster och varor är till gagn för andra känns det som om andra kommer tro att man slår sig för bröstet och skryter för att vinna ära, berömmelse och pengar. Att önska sig själv framgång känns själviskt och genant. Inte ska väl jag…?

Så onödigt. Och så sorgligt. Varför ska man skämmas för att man är kreativ och skapar sådant som är till glädje för andra? Jösses! Har jag inte lärt mig mer…

Det är dags att ta kontrollen över rädslan att inte duga. Rädslan för vad andra ska tycka. Rädslan för framgång. Vi kan skylla på Jantelagen och alla andra tills vi blir blå. Det hjälper inte ett dugg. Även om andra tycker att vi ska hålla oss på mattan istället för att stolt visa upp det vi kan och gör så är det inte vårt problem. Det är faktiskt deras. Man kan välja att se det som stärker och stöttar istället för att trilla över andras avundsjuka snubbeltrådar. Jag kan välja att gå min egen väg. Men då måste jag övervinna rädslan. Så enkelt är det. Och så svårt. För att överhuvudtaget komma ur startblocken måste jag hur som helst bestämma mig för att ta tjuren vid hornen.

Först tar jag tre djupa andetag. Efter det tänker jag på alla underbara uppmuntrande ord jag fått. Sedan hoppar jag.

Jag har modet att vara framgångsrik.

Jag är framgångsrik.

Och jag skäms inte.

bakboken

godispapper

Angående uppäten godisbit…

Igår fick jag en viktig insikt. Det började med att jag kände mig ovanligt trött och uppgiven på jobbet. Tankarna snurrade som sockervittrande flugor kring allt som kändes tungt. Efter en stund tröttnade jag på min egen klagolåt och försökte istället förstå vad som var galet.

Jag lät känslorna visa mig var knuten satt. Det var ingen ny knut. Jag hade än en gång ramlat i fällan att ge bort min energi utan att fylla på med ny. Resultatet var att jag kände mig tom och livlös. Hopplös.

När jag mår dåligt har jag en underbar livlina. Jag ringde min kära och mycket Patric å jakloka sambo.
”Åh Patric! Jag känner mig som ett uppäten godisbit – det är bara pappret kvar…”
Han lyssnade tålmodigt på mitt ”stackars-mej”-gnäll. Jag tror att jag tjatade ganska mycket om min godis-liknelse.

Med Patrics hjälp fick jag en viktig insikt. Min energi och omtanke är en skatt som ska respekteras och värderas högt. Inte minst av mig själv. Så när jag slänger ut den i världen utan riktning och mål tas den emot som en ”slit-och-släng”-vara. Eftersom jag själv inte värderar den tillräckligt för att ge bort den på rätt sätt. Resultatet blir en stor obalans i energisaldot. Då är det nödvändigt att fylla på. Med hjälp av en kärleksfull sambo till exempel 🙂

Det var dags att fortsätta jobba, nu med lättat hjärta. Mitt jobb innebär att jag hämtar återvinning hemma hos folk. När jag klev ur min bil vid nästa stopp fick jag en mycket trevlig överraskning. En kund, som även är en god vän, kom ut och pratade en stund. Med ett varmt leende sa hon att hon hade en överraskning till mig. Ur ärmen på sin tröja drog hon fram – en Daim! Jag kramade henne hårt och skrattade högt. När jag berättat om mitt samtal med Patric skrattade hon med.

Nu är godispappret inte tomt längre.

Är det inte ganska roligt hur Universum funkar? 😅💜
Önskar er alla en välfylld och skratt-rik helg!
happy