monster

Fler monster att bekämpa

Jag har nu varit sockerfri i mer än tre veckor. Sockermonstret bleknar mer och mer varje dag. Är så stolt. Jag tar en dag i taget. Jul och Nyår blir en utmaning, men känns ändå inte omöjligt. Men det verkar finnas fler monster i faggorna.

Hela hösten har jag haft oväntade motgångar och ”oflyt”. Glädje och förväntan har vänts i besvikelse och missmod. Jag vet ju att sådana saker brukar vara en fingervisning att det är en Lärdom runt hörnet. Och så har det varit. Jag har fått många meningsfulla insikter. (Ni som läst mina inlägg tidigare har fått ta del av dessa.) Men något mer har lurat i vassen…

Det verkar som mitt sockerberoende dämpat och förvillat bort en viktig sanning om mig själv. Godis och kakor har hjälpt mig att blunda för ”bjälken i mitt eget öga”. Men nu när sockret är borta finns inget att gömma sig bakom längre. Idag kom kallduschen. Insikten som äntligen jäst färdigt och exploderade i ansiktet på mig.

Jag när ett Bekräftelsemonster vid min barm. Hua!

Sanningen sköljde över mig i omgångar under dagen. Ingen av dem särskilt upplyftande. Först insåg jag att bekräftelse är ett lika start ”gift” som socker. Det ger en kick, en känsla av att duga och vara ”godkänd”. Egot slickar i sig känslan som en förtorkad svamp. Och sen vill man ha mer. Och mer. Kan man få för många gilla-markeringar till exempel? Nej, aldrig. Man blir lätt förledd att jaga dessa bekräftelsekickar. Försöka hitta framgångsfaktorn så man kan fortsätta äta beröm och uppskattning. Anpassningen kan förvirra oss så till den grad att vi slut inte vet vad vi själva vill eller tycker. ”Vem är jag? Vad vill jag?” Det sker smygande och ofta omedvetet. I alla fall för mig. Det kan bli så illa att man blir avundsjuk på andra som får mer uppskattning och beröm. När man egentligen vill glädjas med dem istället.

Jag menar inte att det är fel att få och ge bekräftelse, det är ju en underbar del av Livet. Men risken är överhängande att man går vilse i det om man inte är medveten om hur det påverkar en. Det kan bli viktigare att få bekräftelse från andra än att vara sann. Jag vet. Jag har trillat dit många gånger. Själen gråter när egot jublar. Cosmoselfie

Om vi drar en växel till på det här kan man säga att graden av lockelse hos Bekräftelsemonstret beror på hur bra man mår i sig själv. Om man känner sig tillräckligt bra och har självtillit är man inte lika påverkbar av bekräftelse. Då behöver man inte andras godkännande på samma sätt, det blir mer som en oväntad bonus. Man vet att man duger ändå. Lika självklart som en katt 🙂

Min poäng är att om man söker och längtar mycket efter bekräftelse kan det vara en god idé att titta inåt istället. Vad kan du göra för att tycka om dig själv precis som du är? Oavsett vad andra tycker? Det är när vi älskar oss själva (ja, jag vet att det är ett slitet uttryck, men så viktigt!) som vi vågar gå emot strömmen och lita på vår egen inre sanning. Först då kan vi vara sant fria och sant kärleksfulla.

Så nu när jag börjar bemästra Sockermonstret är det hög tid att ta tag i Bekräftelsemonstret på allvar. Jag har visst en del kvar att jobba på när det gäller självkärleken… Jag får be mina kära (och ofta ganska frustrerade tror jag!) Hjälpare att stötta mig i det här 🙂

Förstå – Förlåta – Släppa

Ta hand om Er! Kram Regine

hearts desires

Osholeken

Budskap från Själens röst – med hjälp av Osho :)

Det lurar en känsla inom mig. En känsla som vill skrika, ruska om mig och komma UUUUT! Den utmanar mig att förändra. Problemet är att jag inte kan sätta fingret på vad. Min sambo har samma känsla. Kanske är det fler än vi? Så idag tog vi oss tid att dra några kort ur Osho-leken för att klargöra saken. Som vanligt var budskapet tydligt.

Våga bryta gamla mönster och bryt ny mark. Var inte en följare, var en ledare i ditt eget liv. Var en rebell. Våga lita på din inre röst, din ”gudomliga gnista” – det är din enda sanna vägledare.

Det här kanske kräver en liten förklaring. Jag tror att vi alla har våra egna svar inom oss, att Själens röst alltid är närvarande och aktiv. Och att den är vår ”direktlinje” till Skaparen. Om vi tillåter oss att lyssna och lita på denna inre röst hittar vi glädje, kärlek och sanning. Det kanske inte blir lättare, men då lever vi med ”det högsta bästa” – och det kan ju aldrig bli fel 🙂 Att centrera sig och hitta Själens röst kräver ”bara” tillit, närvaro och stillhet. Och det är faktiskt en träningssak. Precis som vi blivit uppfostrade – tränade – att inte lyssna på den.

Vi drog en hel del kort som sa ungefär samma sak. Våga gå utanför boxen. Lyssna inåt. Låt inte rädslan för vad andra ska tycka styra dig. Och gosa inte in dig allt för mycket i trygghet och rutiner.

Men ett av korten stod ut. Det nästan bländade mig. Och då visste jag att det var ett kort som skulle förmedlas vidare till alla som nås av detta inlägg. Så det här kortet är till er:

oshokort

Jag tror att alla vi som vägleder med hjälp av kort har hittat vårt eget sätt att göra det. Kanske med hjälp från Hjälpare såsom änglar, guider eller på annat sätt. Jag använder min intuition. Därför kan korten betyda helt olika saker olika dagar. Det är Själens röst som tolkar 🙂 Kortet Mogenhet vill säga det här till Dig idag:

”Den här tiden är det extra viktigt att ge dig själv tiden att skapa ditt eget utrymme i sinnet.”

För mig betyder det att hitta frid i tankarna genom att skapa någon stund varje dag då man får vara helt ifred med sig själv (vet att det kan vara svårt – och därför ännu viktigare ). När jag var mitt i småbarnsstressen kunde faktiskt en extra stund på toan funka till detta  Ta hand om dig – bara dig – en stund varje dag. Även om det är mycket att göra kan man prioritera sig själv några extra minuter då och då. Just det. Prioritera – för du är minst lika viktig som de omkring dig. Låt sinnet få frid – så får hela du frid. För tanken skapar vår verklighet <3

Önskar er en underbar 2:a advent!

Kram Regine

Andra advent

 

bokpaket med ängel

Hård läxa om kompromisser

Den här helgen råkade jag ut för ett oväntat och ganska tråkigt bakslag. Som alltid när något jobbigt händer finns det en viktig läxa att lära. Men ibland vill man inte se den. Då hittar man på alla möjliga och omöjliga förklaringar på sakernas tillstånd, men missar ändå poängen helt. Och Läxan ger sig inte så lätt. Den fortsätter peta och knuffa på en tills man fattar. Och nu har jag äntligen fattat. Med kortens hjälp blev det till slut glasklart.

Det började egentligen redan i september när jag fick en svår förkylning just som jag skulle spela in min ljudbok. Så den blev lagd på is till våren. Läxan var inte så tydlig då. Men när jag blev sjuk igen i fredags – just när jag skulle förbereda deltagande i en julmarknad här  i byn – började ljuset gå upp. Något satte käppar i hjulen för mig när jag skulle synas ute ”i världen”. Men jag ville inte se sanningen på en gång.

I september var det bara en enda sak som kunde stoppa mig att göra ljudbok – att rösten inte funkade. Så jag blev förkyld. Att prata in bok med whiskeyröst och samtidigt låta som om man sitter i en tunna är inte bra. Den här helgen var det enda som kunde stoppa mig att delta på julmarknaden något smittsamt, otäckt – som magsjuka t ex. Och vad fick jag natten mellan torsdag och fredag? Magsjuka så klart. Där försvann hela min fredagsplan att baka och göra fina kakfat att sälja. Jag var ledsen och oförstående. Varför blev det så här igen? Jag har inte varit magsjuk på fem år.

Så dagens julmarknad fick klara sig utan mig och mina (i tanken) fina kakfat. Jag som hade så stora planer att sälja massor med kakor och bokpaket. Det mynnade ut i ett stort ingenting. Igen. Det dröjde ända tills i eftermiddag innan jag vågade titta närmare på vad Läxan kunde tänkas vilja säga mig. Med hjälp av den underbara Osho-leken fick jag klara svar.

Kortläggning Osho zen tarot

Jag hade låtit förväntningar och krav på resultat förblinda mitt egentliga syfte. Både med ljudboken och marknaden. Vid båda tillfällena försökte jag uppfylla andras idéer om hur saker och ting bör vara. Eller vad jag i mitt huvud trodde att andra förväntade sig. Hur man ska läsa in en bok. Hur man ska baka och göra kakfat. Hur man ska sälja. Inte en enda gång rådfrågade jag min magkänsla. Inte en enda gång klargjorde jag för mig själv varför jag ville göra dessa saker. I alla fall inte ärligt. Så jag blev sjuk. Tills jag fattade. (Det funkar säkert olika för alla, men för mig brukar det alltid få fysiska konsekvenser när jag inte lyssnar på min inre sanning.)

Att göra något för att vara någon annan till lags eller imponera, blir på ett sätt oärligt (Politik). Man visar upp ”fel” ansikte – för att bli ”godkänd” och minimera risken för andras kritik. Att andra ska ogilla det vi säger eller gör, eller ännu värre – tycka illa om oss – är skrämmande för de flesta. Det är då man lätt faller i gropen att anpassa sig för mycket. Man försöker göra sin egen variant av någon annans redan beprövade tanke/idé, på så sätt slipper man riskera något samtidig som man kan hävda att man gjort sin egen grej (Kompromiss). Ändå vet man innerst inne att ens egen grej egentligen skulle varit något helt annat. Om man vågat.

Att stå upp för den man är och det man gör kan vara skrämmande. Det kräver mod, kärlek och tillit. Men när vi vågar bryta denna nya mark finns en stor belöning att hämta. Inte guld och gröna skogar. Inte alla andras gillande. Det vi vinner är äkthet, visdom och kärlek till oss själva, vilket i sin tur expanderar till villkorslös kärlek till allt omkring oss (Mästaren).

Den här läxan skakade om mig. Jag trodde jag lärt mig allt detta för länge sedan. Men så enkelt lär man inte en gammal hund att sitta. Gamla tankemönster biter sig lätt fast som kletigt tuggummi. Att våga vara äkta och ”Sitt Sanna Själv” kräver medvetenhet och träning. Och tid.

Det är bara att ta läxan som en kvinna, borsta av de dammiga knäna och resa sig upp för att fortsätta denna spännande resa som kallas Livet.

Ta hand om er! Kram <3

bokpaket med ängel

Fem sätt att byta julstress mot julefrid

December har potential att vara årets mysigaste månad. Adventsstakar och julstjärnor fyller dygnets mörka timmar med underbart ljus. Jag älskar det där mjuka, härligt speciella skenet. Det känns nästan som att få en varm kram. Och i radion spelar de vackra julsånger och är allmänt positiva. Allt är myspys liksom. Man kanske till och med besöker en julotta och får lite koll på själva tanken med julen? Vem vet?

Maten är en annan underbar sak med december. Vi hinner med adventsfika fyra gånger, luciafika en gång och julmat i dagarna tre. Och allt avslutas med dunder och brak på nyårsafton med fest, glam – och ännu mer god mat. Så december skulle kunna vara en helt fantastisk månad. Om vi bara hann njuta av den. Men hinner vi det? Eller tar storhelgsstressen så mycket kraft att vi snarare är glada att vi överlevde helgerna med förståndet i behåll?

Här kommer några tankar kring hela julkarusellen och hur vi skulle kunna vända trenden från stress till frid.

  1. Fundera – Varför firar just DU jul? Vad får du ut av den? Vad vill du känna och uppleva under den här tiden? Gör något annorlunda i år. Fira julen för din egen skull, ha roligt och gör bara det som känns rätt. Om det känns rätt att fixa och dola för familjens skull så gör det. Men gör det för att du vill. Inte för att du tror att du måste.
  2. Prioritera – När du funderat klart är det lättare att prioritera det viktigaste. Ta gärna hjälp av dina nära och kära här. Kanske gör ni saker varje år helt i onödan I vår familj hade vi alltid dopp i grytan och revben på julbordet – fast ingen åt. Snacka om onödigt arbete! Så mitt tips är att inventera era traditioner och vanor – och rensa bort allt som inte fyller någon funktion. Det behöver faktiskt inte vara som det alltid har varit.
  3. Planera –  Det värsta som finns för den inre friden är att besöka olika affärer dagarna innan jul. Tänk er den 23:e december kl 14 på stans populäraste mataffär – rena mardrömmen. Julstressen lyser i allas ögon och energin är lätt panikartad. Då vill inte jag vara där. Om du är likadan så är det en klok sak att planera allt som ska göras inför jul och nyår i god tid. Man kan faktiskt handla och förbereda ganska mycket långt innan julafton. Särskilt om du varit duktig och gjort punkten ovan – prioriterat bort allt onödigt.
  4. Delegera – Många – särskilt kvinnor – har en förställning om att de måste göra allt själva. Men om du vill ha julefrid är det dags att tänka om. Lär dig att be om hjälp. Och lär dig att lita på att andra kan handla sill och rödbetssallad lika bra som du. Eller städa. Eller koka julgröt. Eller vad det nu är som ska delegeras. Träna på detta ofta och mycket. För det är faktiskt en vanesak.
    Slutligen:
  5. Gratulera dig själv för att du skapat utrymme att faktiskt njuta och ha roligt – fast det är jul 😉

Önskar er alla en FRIDEFULL december med massor av härliga stunder och underbart umgänge!

Kram Regine

juldekoration

hand siluett

Uppmuntran i grevens tid

Mörkret sveper in landskapet utanför fönstret. Jag huttrar till fast jag sitter skönt nersjunken i soffan inlindad i en varm pläd. Det är sen kväll, men jag har inte ro att lägga mig än på ett tag. Det finns arbete kvar att göra. En liten röst viskar ”Det är ingen idé, det kommer ändå aldrig funka.”.  Jag vill inte lyssna, men rösten påverkar mig. Hur jag än jobbar finns det lika mycket kvar. Är det verkligen så här jag vill ha det? Oändligt slit, många uppoffringar och lite belöning?

Irriterat skjuter jag ifrån mig datorn och trycker ihop locket med en smäll. På stela ben reser jag mig ur soffan och går till köket. Efter ett glas vatten försöker jag hitta tillbaks till mig själv. Tre andetag senare får jag invigelsen (läs hjälp från ovan!) att ta fram en av mina änglalekar. Jag väljer ”Life purpose” av Doreen Virtue eftersom jag vill veta om slitet att följa själens röst (och dess guidning mot syftet) verkligen är värt mödan. Jag blandar leken som vanligt och andas djup några gånger till. Medan jag blandar faller ett kort ut på golvet. Det är det jag ska ha. När jag tar upp det killar det våldsamt i håret. En härlig bekräftelse att kortet är extra viktigt. Förväntansfullt vänder jag på kortet och möts av detta budskap:

Vilken underbar känsla att få det just nu! Med ny energi och arbetslust sätter jag mig vid datorn igen. Glädjen att få följa mitt syfte oavsett hinder och utmaningar återvänder. Jag är redo att fortsätta 🙂

Det här var sent igår kväll. Jag blev färdig med min nya hemsida som planerat (med god hjälp av min underbara sambo Patric). Nu seglar den omkring i cyberspace, fylld av härlig information och kärlek. Och jag känner mig stärkt i tron att min vägledning kan göra skillnad. Men det har tagit tio år av personlig utveckling, hårt slit och hjälp från andra (både i fysisk och andlig form) att äntligen lita på att jag har något viktigt att erbjuda.

Så – ge inte upp även om det känns motigt och tungt ibland. Så länge vi följer vår inre vägledning kan det inte bli fel. Möjligtvis jobbigare, men inte fel. Glädjen i att följa Själens röst övervinner de flesta motgångar. Och om det trots det känns uppgivet kommer det alltid hjälp från något annat håll. Så om det känns ”för mycket”: Be om hjälp, öppna ögonen/öronen och ta emot!

Ju fler som vågar följa Själens längtan desto bättre värld får vi <3

Stor kram

Regine

Lev livet du drömmer om

Regine vid eken

Regine – Sockermonstret: 1 – 0 Ha!

Det har varit många och långa avfall från den smala vägen de senaste åren. Jag borde veta bättre, men Sockermonstret har så sammetslen och övertygande röst. ”Om du bara tar lite så kan det väl inte skada?” ”Är det inte lika bra att du köper hem lite av den där nya goda chokladkakan så den slipper ligga alldeles ensam där i hyllan hela natten?” ”Du kan väl börja imorgon istället?”

Sedan har vi alla välmenande medmänniskor som vill vara snälla, men inte riktigt förstår problemet. De säger: ”Man måste väl få unna sig ibland?” och ”Du kan väl ta en liiiiten bit av min nybakade (fantastiskt goda, underbart kladdiga, dreggelalstrande) kaka? Du kan väl hålla igen imorgon istället?”Godisgris

Säääkert.

Ni förstår. Problemet är detta. Om jag unnar mig en dag – så leder det till en dag till. Och en dag till. Det slutar alltid likadant – med enorma intag av sockerstinna kaloribomber varje dag. Jag klarar helt enkelt inte av att äta ”bara lite” eller ”hålla igen imorgon istället”. För mig är det allt eller inget som gäller. Det är trist. Det är sorgligt. Och jag är enormt avundsjuk på dom som kan äta ”lagom mycket”. Men det är bara att acceptera – jag klarar inte av ”lagom”.

När jag är i mina sockerskov mår jag ganska dåligt. Både fysiskt och mentalt. Jag vet ju att jag borde låta bli. Men det blir en ond cirkel. Jag tröstar mig med kakor för att jag inte klarar av att låta bli – kakor. Mitt stora intresse för bakning är någon slags dimridå. Jag övertalar mig själv att det är okej att baka, för då är man kreativ. Särskilt om man har en bakblogg. Och har gjort en egen bakbok. Då handlar det inte alls om att äta. Då är man en konstnär. Och hembakat är ju mycket nyttigare än köpebröd… Eller hur? För det är ju inget socker i hembakt sockerkaka?!

Säääkert.

Men! Nu är jag på banan igen. De senaste veckorna har jag låtit bli min last och ätit bra mat utan socker och mjöl. Och förändringen är markant. Jag är mycket gladare, piggare och friskare. Kroppen gör inte ont när jag vaknar och magen är inte svullen längre. Arbetsbyxorna, som nöp rejält i magen förut, sitter nu precis lagom tajt. Känslan av att kunna välja mat är underbar. Jag har inte längre ett konstant sug som drar mig mot godishyllan på ICA varje gång jag handlar. Jag är nöjd helt enkelt. Kroppen jublar. Och resten av min varelse med. Sockermonstret är borta. Nästan.

Det gäller att acceptera läget. Och älska sig själv så pass mycket att man tar hand om sig. Att välja det som kroppen och sinnet mår bra av i matväg är verkligen att älska sig själv. Om sedan Sockermonstret dyker upp vet man hur man ska handskas med det: ”Sluta förfölja mig, det är slut! Jag är värd så mycket bättre.”

Som med så mycket annat handlar det till syvende och sist om självkärlek. <3

Tack för att jag fick dela detta 🙂 Ta hand om er!

Ps. Det är väldigt gott med en slät kopp kaffe också. Faktiskt 🙂

Regine på klippan

fjärl

Att befria sitt Sanna Själv

Livet är en berg- och dalbana av upplevelser, känslor och tankar. Ena dagen har man kontroll på tillvaron och nästa känns allt förvirrat. När man lägger sig på kvällen vet man precis vem man är och varför man trampar runt på Jorden. Och när man vaknar nästa morgon är man bara ett stort frågetecken inför Alltet. Det har bara gått en enda natt, men ändå känns allt helt annorlunda.
förvirring
Någon mer än jag som har upplevt dessa toppar och dalar? Livets Stora Förvirring?

Kan man hitta något att hålla sig i under färden? Går det att känna balans även i tider av inre och/eller yttre kaos?

Jag tror det. Men vi behöver lära oss att tänka annorlunda. Att våga släppa kontrollen. Att lita på Livet. Och oss själva. Så var hittar vi den här tilliten? I tankarna? Nej, de är alldeles för lättdistraherade av alla intryck vi har omkring oss. Känslorna då? Inte direkt, att låta dem styra blir lika stabilt som att luta sig mot som en flytboj utan ankare.

Vi måste hitta vår inre kärna, vår stabilisator, vårt sanna varande. Det som är länkat till både Skaparen och Jorden. Där finns sann balans. Om vi hämtar vår kraft och tillit därifrån är den stadig och självklar. Då kan känslorna och tankarna inte förvirra oss för då är Den Inre Sanningen dirigent. Det är en underbar upplevelse att få kontakt med sitt sanna själv, sin ”I am power”. De stunder jag lyckas är allt enkelt – för det bara är. Jag bara är. I samklang med Alltet. Då finns de nödvändiga svaren där. Även insikten om vad som verkligen är viktigt och vad som bara är distraktioner och irrbloss. Vi behöver faktiskt inte ha svar på allt, för vi behöver inte veta allt.

Så hur kommer man hem till sig själv? Det krävs lite övning eftersom de flesta av oss lärt sig att lita mer på andra än på sig själva. Vi har lärt oss att kväva den inre sanningens röst till förmån för andras åsikter och krav. Vår önskan att passa in och vara till lags har stor skuld i att vi stänger av kanalen till vår egen källa. Men nu är det dags att rensa kanalen och få fri väg igen.
ljus
Jag använder en andningsteknik för att hitta hem. Jag har lärt mig den av Pauline Turner som kallar den sin ”Quick-fix-breath”. Här kommer den lite anpassad efter mig.

Det är bäst att stå upp, gärna barfota utomhus om årstid och väder tillåter. Blunda och bli medveten om din kropp. Låt medvetenheten sjunka till ditt centrum, din fysiska mitt (solar plexus). Andas in djupt och fyll dig med allt om är gott för dig. Andas ut allt som är dåligt. (Det räcker med orden, men använd gärna bilder om det underlättar. Jag brukar se det som är dåligt som ett mörkt moln som jag andas ut och det ”braiga” som gnistrande ljus.) Andas in och ut likadant en gång till – men försök känna det intensivare. Det tredje andetaget är viktigast. Då fyller du dig med ljus (från Universum, Skaparen, Himlen eller något annat ord du vill använda) på inandning och sedan andas du ut allt som inte är bra för dig, men den här gången genom fötterna. Jag brukar se det som om Någon häller kärlekens ljus via mitt kronchakra genom hela mig tills det nått fötterna. Successivt trycks då det mörka ut genom fötterna och ner i jorden. Låt det sjunka ner till Moder Jords kärna där allt brinner upp i hennes kärleksfulla eld. Och nu är du jordad, centrerad och närvarande i dig själv. Låt lugnet fylla varje vrå och känn hur ditt själsliga centrum blir ditt ankare för en stund.
nightskySom sagt, det krävs lite träning innan man hittar helt rätt. Och det finns ju mängder med andra sätt att ”komma hem”. Men det här funkar för mig. Och det är enkelt att göra var som helst. Det är bra. För det krävs många andetag under en dag för att vara någorlunda centrerad i Livets allmänna snurr.

Hoppas någon mer kan få nytta av detta.

Kram Regine

 

Regine

Bärnsten bär trädens urkraft

Bärnsten är en helt underbar färg. Brun, gyllene, gul med härliga skiftningar. Den är mystisk, lockande och varm. När jag tänker på att den kommer från trädens underbara kraft blir den ännu vackrare.

Jag har längtat efter bärnsten länge men inte hittat varken färgen eller stenen i något som kommit i min väg. Men så härom dagen hittade jag äntligen ”min” sten. När jag tittar på den känns det som kolsyra bubblar i mig. Jag blir fylld av Livet självt på något sätt. Eller hur är den fin?
Det är svårt att hitta bärnstensfärgen på något annat än bärnstenen själv. Den går liksom inte att kopiera så det blir trovärdigt. Därför är det väl mest i smyckesdräkt som färgen finns i vår vardag. Men även om man inte har färgen tillgänglig rent fysiskt kan man ju omge sig med dess energi om man vill.

Så hur kan man tolka bärnstensfärgens energi? För mig är den en koncentrerad form av trädets jordande, starka och kraftfulla energi. Men samtidigt mjuk, varm och lite beslöjad. I Pauline Turners ”Seven spectrums of colour” står den bland annat för lojalitet, att våga följa den Gudomliga sanningen i sitt liv och för evig kärlek. Som sagt. En helt fantastisk färg.

Baksidan då? Möjligen att man kan lockas att använda den lite för mycket. Den kan bli en genväg förbi upplevelser och utmaningar som vi egentligen behöver möta för att utvecklas. Det låter kanske lite trist, men lagom är bäst 😉

Nu ska jag låta mig förtrollas av min vackra bärnsten en stund till, känna dess härliga mjukhet och värme. Men sedan låter jag den vila ett tag. För, som sagt, annars kan den lätt bli en snuttefilt. Och det är jag lite för gammal för 😀

Ha det gott!

Kram Regine

bärnstensarmband

be så ska du få

Be så ska du få…

Ibland blir det så uppenbart att tankar är skapande. Och att Universum hör oss även när vi tvivlar. Den här veckan har bevisen för detta radat upp sig ordentligt. Jag är helt förundrad.

Det började i måndags. Jag har i flera månader tyckt att min sambo borde ha en bättre arbetsplats. Han tillbringar många långa timmar varje dag vid ett gammalt skrivbord och en rucklig köksstol. Men han har inte tyckt att vi ska lägga pengar på det eftersom vi har ganska begränsade resurser just nu. Därför har jag inte tjatat så mycket, men bidat min tid och skickat ut min önskan till Universum. Och så i måndags frågade min bror om någon ville ha hans dotters skrivbord. Hon är nyligen utflyttad och ville inte ta med sig det. Ett jättefint och smidigt skrivbord. Med perfekt mått för vårt lilla kontorsutrymme. Vi fick med en skrivbordsstol med. Lycka! Patric blev jättenöjd och jag med. Äntligen fick han en ordentlig arbetsplats.

I lördags fortsatte flödet fast på ett helt annat sätt. Vi var med på Värmlands bokfestivalBokfestival fredag till lördag. Fredagen flöt på fint och vi hade väldigt trevligt med härliga samtal och besök vid bordet. Men på lördagen gick det mesta trögt. Vid lunch var vår energi under skosulorna och det kändes som om hela dagen var bortkastad. Vi tittade på varandra och tänkte nästan ge upp och åka hem. Men efter en stunds gnäll som i sin tur ledde till ett allvarligt samtal och en mental uppryckning så kom vi överens om att tänka positivt istället och försöka njuta av eftermiddagen utan förväntningar. Direkt efteråt, när vi kom tillbaks till mässbordet efter maten, fick vi sälja flera böcker. En stund senare dök en gammal bekant upp som vi inte sett på 15 år. Ett kärt återseende som gav en riktig energikick. Ytterligare en stund senare upptäckte jag och vår bordsgranne att vi har samma andliga vägledare i Pauline Turner och att vi har många gemensamma vänner. Således ännu ett underbart och mycket oväntat möte. Och så höll det på tills mässan stängde. Tiden flög och vi fick sälja böcker och prata med härliga människor. Vi var sååå glada att vi inte gav upp och åkte hem i förtid. Tack Universum! (Och tack till oss själva för att vi kom på oss och ändrade sättet att tänka i tid.)

Och idag slog ännu en önskan in. Sedan vi valde att leva enkelt och efter magkänslan har det ibland blivit skralt med pengar till materiella saker som möbler och husgeråd. Men vi saknar inget. Och på något sätt dyker det vi behöver alltid upp i precis rätt tid. I ett och ett halvt år har vi bott i en väldigt mysig lägenhet, men utrymmet är begränsat så vi måste planera alla ytor väl. När vi flyttade in fick vi en soffa från pappa som passade in perfekt i vårt pyttelilla vardagsrum. Men den är inte så praktisk. Det är t ex svårt att sova i den eftersom armstöden tar mycket utrymme och är onödigt höga. Och vi har ingen plats för gästsäng så soffan måste fylla den rollen med. Dessutom började den bli ganska nersutten och sönderklöst (katterna älskar tyget på sidorna). Så det senaste halvåret har jag tänkt att vi skulle behöva en annan soffa. Men jag har knappt vågat hoppas att det skulle dyka upp en som vi har råd med. Tilliten är lite knagglig ibland. Men trots det lyssnar Universum på våra böner. Är det inte underbart? Jag fick ännu ett bevis för detta nu ikväll. Vid 22 kom det ett samtal från sonen som just flyttat ihop med sin tjej. ”Mamma? Vill ni ha en tresitssoffa? Vi har inte plats med den i nya lägenheten. Ska vi köra ut den till er i veckan?” Jaaaa! Tack!

Så det gamla uttrycket ”Be så ska ni få…” är inte så tokigt i alla fall. Om man ödmjukt och i tacksamhet ber om det man behöver, för det högsta bästa, brukar det alltid ordna sig på något sätt. Det enda som krävs är tillit och att faktiskt uttala sin bön. För utan beställning kan vi ju knappast förvänta oss en leverans – eller hur?

Med det önskar jag er en underbar vecka <3

Kram Regine

hjärtligt möte

Utanför trygghetszonen…

Imorgon ska jag och min sambo visa upp våra böcker och vårt lilla bokförlag (FramSteget Bokförlag) på Värmlands Bokfestival. Det känns pirrigt. Vi var där förra året för första gången, så det är inte alldeles nytt. Men! Det är ändå långt utanför min trygghetszon. Jag känner mig mest bekväm i mindre sammanhang. I grupper upp till 8 personer är jag avspänd och ”hemma”. Då kan jag till och med vara i centrum och trivas där. Det är därför jag älskar att ha kurser och konsultationer med några få åt gången. I större sammanhang känner jag mig bortkommen och förvirrad.

Men det är dags att krypa ut ur den trygga gamla garderoben. (Andas, andas igen och sänk axlarna…) Jag väljer att se helgens bokfestival som en nyttig utmaning att stå rakryggad och presentera mig och våra skapelser i folkmassan. Utan Jantelagen på axeln. Jag ska kämpa mig förbi känslan av att inte passa in, att inte duga. För jag ÄR tillräckligt bra. Och jag ska vara stolt över mina böcker. De är verkligen från djupet av min själ. Och lika mycket från hjärtat. Det borde vara en ära att få läsa dem. Eller hur?

Och med detta självkonstruerade peptalk ska jag nu bädda ner mig så att jag får en god natts sömn innan det är dags att lysa som en sann stjärna på Nöjesfabriken i Karlstad. Det behöver ju inte betyda att man ska blända alla? Det räcker ju att min stjärna lyser upp vårat bokbord 😉
Mot framtiden – och vidare!

Önskar er alla en härlig dag!

Kram Regine
(Ps. Bilderna är från förra årets festival då jag hade boksläpp för mina andra roman.)
Regine Värmlands Bokfestival-16